När döden närmar sig börjar kroppen och även själen att förbereda sig för döendet. För dig som närstående kan det kännas tryggt att känna till vissa vanliga symtom. Varje människa är unik men det finns likheter i hur vi förbereder oss inför döendet. Det är vanligt att den som är sjuk blir tröttare och sover eller slumrar mer och mer. Även intresset för sociala kontakter och kretsen man vill ha omkring sig minskar. Behovet av mat och vätska avtar, liksom upplevelsen av hunger och törst avtar på samma sätt. Kroppen kan inte längre tillgodogöra sig näring och vätska. Svullnad i ben och armar är vanligt. Om vätska eller näringsdropp ges kan denna ge onödiga biverkningar som illamående och att vätskan leder till än mer svullnad. Ibland kan vätskan även försvåra andningen. 

Feber som kanske inte sjunker av febernedsättande läkemedel förekommer. Kroppen går som på sparlåga och blodcirkulationen minskar till armar, händer, ben och fötter, vilket gör att pulsen är svagare och huden kan kännas fuktig,  hudfärgen ändras till blekare, vit- blå, lite marmorlik. Om levern är påverkad kan huden även anta en gulaktig ton, vilket oftast syns först på ögonvitorna. 

Ibland förekommer muskelryckningar, små, små ryckningar i till exempel småmuskler i ansiktet eller armar, i fingrar, ben och tår. Även ”motorisk oro” kan ses – att personen som är sjuk rör sig och ser ut att försöka nå eller ta tag i något.

Andningen förändras, blir mer ytlig, ofta snabb varvat med långsam, kanske med andningsuppehåll. Ibland hörs ”rosslingar”- vilket beror på att slem som bildas i luftvägarna vibrerar vid andningen. För dig som sitter bredvid kan detta upplevas tungt, men den som är sjuk är vanligen inte besvärad av detta.  ”Rosslingar” kan ibland minska genom läkemedel i sprut- eller plåsterform, men med mer muntorrhet som följd. Man ska inte försöka suga bort slemmet med slang, det irriterar mer. 

Döendet är ofta stillsamt, en övergång från sömn till att andningen upphör och hjärtat slutar att slå, då livet lämnar oss. 

Vad kan jag som närstående tänka på?

Fukta gärna den sjukes läppar och mun med en våt tuss eller särskilda mun- vårdspinnar.

Prata med och till den som är sjuk. Hörseln finns ofta kvar även om det inte syns att den som är sjuk reagerar på vad som sägs i rummet. Beröring når även den fram och kan bidra till att ett ”lugn och ro” hormon, oxytocin, bildas i kroppen. Det kan vara skönt att försiktigt smörja fötter eller händer med mjukgörande kräm. Känns det svårt att bara sitta och prata utan någon synlig respons, kan du kanske ta med foton och prata till, läsa korta dikter eller något ur en bok, lyssna på musik. Kraften i att ”bara” finnas nära ska inte underskattas.